Senaste inläggen

Av Ewa - 25 december 2014 22:37

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följer med och fortsätter läsa det jag skriver. Ni får ha tålamod med mig innan jag har fått ordning på sidan rent utseendemässigt efersom det innebär att jag, jag blir tvungen att lära mig nya saker och det kan gå hur som helst.





Av Ewa - 24 december 2014 20:24

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var den filmen perfekt för mig! Den är bra och jäkligt snygg. Det skulle vara häftigt att få spela en superskurk med hjärnan full av sadistiska planer och få möjlighet att skratta så där otäckt som bara Green Goblin kan. Mooahahahaaa!



Av Ewa - 24 december 2014 15:53

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i soffan och läste. Jag försjönk i boken på ett underbart sätt. Det var nästan en fysisk upplevelse av att sjunka nedåt. En skyddande bubbla som hindrade min koncentration från att brytas. "Här skulle jag kunna sitta resten av dagen!", tänkte jag. Jag ville inte åka. Jag orkade inte. Jag följde med, men orkade inte prata i bilen på väg dit. Jag försökte hålla kvar den skyddande bubblan. Prat kunde spräcka den. När vi kom till svärisarna sprack den. Jag ville åka hem! Det hördes prat, men vi var de första att anlända. Svärisarna lyssnade på radio på en volym anpassad till 80-åriga öron. De har ett ljudsystem med högtalare i varje rum och vart jag än gick hörde jag P1. Jag började få panik. "Jag ska nog åka hem.", sa jag till Pär. Han föreslog att jag skulle sitta ned och ta det lugnt. Hur skulle jag kunna göra det? Det fanns inte en lugn vrå någonstans! Klockan 14 stod jag i "biblioteket" och tittade ut mot Klara kyrka när nyhetssändningen från Ekot började. Den första nyheten var om en självmordsbombning som hade dödat många människor. God jul... Tanken på att vänta ut ångesten och paniken drog genom hjärnan. Det kan kännas bättre om jag inte isolerar mig, så jag gick till köket där de andra var och det kändes bättre. I en halv minut. Sedan passerades gränsen för vad jag orkade med och jag sa till svärmor att jag skulle åka hem. Hon känner till ångest och jag behövde inte förklara. När jag väl hade bestämt mig fick jag bråttom. Jag ville hinna därifrån innan de andra kom och jag flydde ut genom dörren, nedför trappan, slet med all dörrar som kändes mer i vägen än någonsin medan jag krängde på mig ryggsäcken och stängde jackan. Det skulle gå ett tåg om 8 minuter och jag fortsatte i samma flykttempo och hann med. Från centralen till Södra till Årstaberg till Älvsjö till Stuvsta och först då kände jag att lugnet sänkte sig lite i taget. 


2 minusgrader och frostigt. Nu är det mörkt ute, men solen strålade ordentligt och skymningen var vacker. Jag är välsignat ensam. Det är tyst. Knattret från tangentbordet är det enda som hörs. Marsvinen vilar just nu. Jag ska koka skruvpasta till tomatsoppa och rosta bröd. Sedan ska jag göra en kanna te. Alternativ jul så god som någon.


  

Av Ewa - 23 december 2014 16:14

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och jag promenerade 60 minuter och det var härligt! Helt molnfri himmel, vindstilla och lätt frost. Mina isbuggar (Ice Bugs) fick jobba ordentligt. Jag satte i hälsporrekuddarna och det kändes betydligt bättre. Efter halva sträckan började låren kännas stumma och tempot sjönk, men annars var det bara i uppförsbackarna som tempot sjönk. Värktabletterna tog jag när jag åt lunch för då var träningsvärken fullt utvecklad.


Tunt istäcke på Flaten.

   

Av Ewa - 22 december 2014 22:09

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med många foton från olika delar av stan och jag fastnade i minnen och ångest. Det som slog mig när jag kikade runt var den positiva stämningen. Jag sa till Pär att jag är glad, väldigt glad till och med att någon vill bo där. Jag vill inte att Kiruna ska avfolkas. Han tittade oförstående på mig. "Jag förstår inte varför man inte skulle vilja bo där. Man kan väl bo där lika gärna som här." Först blev jag irriterad över att jag inte lyckats göra mig förstådd, men jag har funderat en hel del över min reaktion för han har ju rätt. Varför skulle man inte vilja bo i Kiruna? Under mina år där hörde jag sällan något positivt om min hemstad, varken från jämnåriga eller från besökare. Det är ju vinter mer än halva året! Antingen är det tvärmörkt eller så går solen aldrig ned. Alla jävla mygg! "Jag var nere i Stockholm och där blommade syrenerna och här har inte ens träden slagit ut." Hög arbetslöshet. I gymnasieåldern ville ingen stanna kvar i stan. De skulle därifrån och göra allt från att flytta till Stockholm till att arbeta på kibbutz i Israel. "Bara jag har gått ut skolan ska jag härifrån!" Jag var tillbaka på besök för min mammas begravning 1997 och sedan 2001. Den sista gången (inte senaste utan sista) var i juli 2011 då jag hade fått en idé om att jag skulle konfrontera mina minnen. Katastrof. Fruktansvärd ångest och Pär och jag tillbringade en av dagarna med att åka till Narvik bara för att jag inte klarade av att vara kvar i stan. När planet lyfte mot Stockholm visste jag att jag inte skulle åka tillbaka till Kiruna. Det är som det är. Det är ingenting som jag har lust att gräva i med hjälp av en terapeut. Det är som det är. Jag kan leva med det. Jag vet var felet ligger och det felet får förbli oåtgärdat.


  

Av Ewa - 22 december 2014 20:54

Idag tog jag mig över tröskeln och körde ett lätt pass med gummibanden. Det var en mjukstart som kändes som ett prova-på-pass och det gick bra och var hyfsat skönt. Hostan drog inte igång. Nu, fem timmar senare, känner jag att träningsvärken kommer att vara något utöver det vanliga i morgon... Senaste gången jag körde med gummibanden var den 8 november dvs. 6 veckor sedan. Kroppen är i ett chocktillstånd och nu börjar klättringen tillbaka till en regelbunden träning.


Eftersom jag inte har tränat har jag inte lyssnat på musik heller. De gånger jag har promenerat har jag lyssnat på en bok i stället. Det blev att jag rensade rätt hårt i spellistan och jag ska fortsätta rensa ikväll.


  

Av Ewa - 20 december 2014 23:42

Tidningen Skrivas novelltävling på temat "Klockan" med deadline 26 januari. Nu har jag skickat in mitt bidrag och jag känner mig nöjd! Näste man till rakning är SkrivarSidans novelltävling om "Utanförskap" och den har jag precis börjat på.




Av Ewa - 19 december 2014 21:08

När jag tittade ut och såg att isen från igår hade smält undan blev jag sur. Meh - nu fanns det ju ingen anledning för mig att prova Ice-Bugsen! Jag tog på dem i alla fall och gav mig ut i 90 minuter. Det var tungt och det gick inte fort. Jag kände mig lite småyr oxå, men det kan ju ha varit syrechocken efter allt stugsittande den senaste månaden. Det fanns isfläckar här och där och för första gången valde jag att gå på dem bara för att testa dubbarna. De fungerar, men jag törs inte slappna av helt. Inte första gången. Precis som med MBT-skorna blir gångstilen lite eljest och det var nog en av anledningarna till att det var äckeltungt den sista biten. Den stukade foten har varit gnällig resten av den här dagen. 


Kanske är det placeboeffekt och inbillning, men det känns som om Pulmicorten redan har effekt. Hostan höll sig lugn medan jag promenerade och den blir jobbig bara när jag pratar för mycket.


Jag mötte en äldre dam och en flicka på runt 10 år (barnbarn?). Flickan låg dubbelvikt i det blöta gräset och lekte med en valp. En sån där tufsig liten sak med uppstudsig uppsyn. Det var en bichon havanaise och hon var 3 månader, inte särskilt lydig än och pigg på att hälsa på alla som ville. Jag ville! Herre jösses vilke go liten sak! Jag skulle ha kunnat ta den under armen och springa iväg i mina dubbade skor. Endorfinkick!


Ungefär så här såg hon ut: en hjärteknipare av guds nåde.

   




Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards